SEX DANSER, SEX BERÄTTELSER
Cuscos andinska folkdanser, förklarade
Från höglandets pardans huayno till den UNESCO-listade saxdansen – varje nummer i ett andinskt folkprogram bär sin egen distinkta regionala berättelse.
Se datum för Cusco Folk Show på GetYourGuide ↗Ett program byggt på äkta regionala traditioner
En folklorisk föreställning i Cusco är inte ett påhittat nummer – det är en sekvens av danser hämtade från olika delar av de peruanska Anderna, där varje dans har sin egen musik, dräkt och bakgrundshistoria. De producenter som arrangerar dessa kvällar öser vanligtvis ur en repertoar som traditionella folkloristiska institutioner i Cusco har katalogiserat och framfört i nära ett sekel, så det som för en förstagångsbesökare kan te sig som ren spektakel är i själva verket en komprimerad resa genom flera distinkta by- och festivaltraditioner – inte en enda koreografi skapad för turister. Att veta även lite om var varje dans kommer ifrån – vilken dal, vilken festival, vilket samhälle – förvandlar en middagsshow från passiv underhållning till en äkta, om än kortfattad, introduktion till regionens levande kultur.
Huayno — Andernas egen pardans
Huayno anses vara den mest utbredda folkdansen i Anderna, dansad av par i en livlig 2/4-takt där partnerna aldrig riktigt rör vid varandra – svängar, hopp och ett knackande zapateo-steg markerar istället takten. Den dansas av quechua- och aymarasamhällen i Peru, Bolivia och Ecuador, och tros föregå den spanska erövringen, möjligen med ursprung som en ceremoniell dans innan den blev den rent festliga sällskapsdans den är idag. Dansarna kan bära färgglatt vävda band eller näsdukar som en del av koreografin, och musiken bakom bygger vanligtvis på quenaföjt, charango och harpa över en drivande, dansant puls – vilket gör den till en av de äldsta sällskapsdanser en besökare sannolikt får se framföras live i ett Cusco-program.
Schyssdansen – en atletisk bedrift med UNESCO-status
Danzade tijeras, eller saxdansen, kommer från Chanka-regionen i södra centrala Anderna – Ayacucho, Huancavelica och Apurímac – och kännetecknas av en dansare som håller ett par metalliska, saxlika stavar i ena handen samtidigt som hen utför akrobatiska, ofta tävlingsinriktade steg till ackompanjemang av violin och harpa. UNESCO förde in dansen på sin lista över immateriellt kulturarv 2010, och Perus egen kulturmyndighet hade redan 2005 erkänt den som nationellt kulturarv. Traditionellt bildade dansarna rivaliserande lag som representerade olika byar och tävlade i prov på uthållighet och djärvhet – i en folkföreställning är versionen en koncentrerad uppvisning av den atletiken, och det är vanligtvis det mest fysiskt krävande numret på programmet.
Qhapaq Qolla — högslättens köpmän, mimad
Qhapaq Qolla-dansare — vita masker, paljettprydda dräkter och en lamaskötare i mitten av två dansande rader — gestaltar de förmögna altiplanohandlare som en gång bar ull, salt och andra varor över tusen kilometer mellan höglandet kring Potosí i Bolivia och Cusco. Dansen uppträder traditionellt i Cuscos Corpus Christi-processioner varje juni, tillsammans med andra regionala dansgrupper som följer helgonbilderna till katedralen. Dess stiliserade karavanmim — vallning, byteshandel, den långa resan antydd i koreografin — är ett av de visuellt mest särpräglade numren en folkdansföreställning kan låna från den festivalkalendern, och redan dräkten berättar en stor del av historien innan ett enda steg dansats.
Marinera och andra danser från Perus bredare repertoar
Vissa folkprogram inkluderar även marinera, en uppvaktningsdans som erkänts som en nationell symbol för Peru, framförd med näsdukar som viftas mellan partnerna i en kokett fram-och-tillbaka-rörelse. Den förknippas främst med Perus kust, även om höglandsversioner – serrana – framförs i Andinska regioner. Eftersom marinera inte ursprungligen kommer från Cusco specifikt, varierar dess närvaro i ett givet program beroende på lokal; om en show annonserar den, är det värt att se det som en hyllning till Perus bredare nationella folkdansidentitet snarare än en strikt Cusco-regional tradition, vid sidan av de mer distinkt andinska numren som huayno och Qhapaq Qolla som utgör kärnan i de flesta Cusco-föreställningar.
Att läsa berättelsen i kostymen
Varje dansdräkt bär en berättelse, inte bara en dekoration – en Qhapaq Qolla-mask signalerar handelsmannens status, en saxdansares enkla arbetskläder framhäver atletik framför spektakel, och huayno-dansarnas vävda band eller näsdukar anspelar på uppvaktningsritualer. Färg, tyg och huvudbonader pekar ofta på en specifik region eller gemenskap snarare än en generisk ”andinsk” look, och ett livebands växlande instrumentering – fiol och harpa som kliver in för saxdansen, panflöjter som återvänder för huayno – signalerar vanligtvis ett dansbyte innan dansarna själva gör det. Att lägga märke till vad en dräkt och dess musik representerar förvandlar en folkföreställning till en snabb, mångbottnad introduktion till flera distinkta andinska samhällen på en enda kväll.