ANDERNAS LJUD
Instrumenten bakom Cuscos andinska folkmusik
Quenaflöjten, zampoñapiporna och charangon i bältdjursform ger andinsk folkmusik dess omisskännliga ljud – vad varje instrument är, och hur det kom till.
Se datum för Cusco Folk Show på GetYourGuide ↗En musikgrupp uppbyggd kring tre instrumentfamiljer
Den liveband som ackompanjerar en andinsk folkmusikshow bygger vanligtvis på tre instrumentfamiljer som vävs samman: tvärflöjter, panpilor och knäppta stränginstrument, med trummor som grund och ibland harpa och fiol för specifika danser. Var och en har ett distinkt ursprung från antingen förcolumbiansk tid eller kolonialeran, och att höra dem tillsammans – en vass flöjtsmelodi, mjuk panpilharmoni och en ljus, rytmisk stränglinje – är det som ger andinsk folkmusik dess omedelbart igenkännbara karaktär, oavsett om du hör den på en middagsshow, från gatumusiker på Plaza de Armas eller på en inspelning. Att veta vad som faktiskt skapar varje ljud ger en uppskattning som de flesta besökare helt går miste om.
Quenan — Andernas signaturflöjt
Quenan är en tvärflöjt som blåses i änden, traditionellt tillverkad av vass, bambu eller trä, med ett urtaget munstycke och vanligtvis sex fingerhål samt ett tumhål på baksidan. Den är ett av de äldsta bevarade andinska instrumenten, med arkeologiska fynd som föregår inkafolket med århundraden, och dess luftiga, något röriga klang bär oftast huvudmelodin i en folkmusikensemble – det är typiskt det första instrument en lyssnare urskiljer. Att spela den väl kräver betydande andningskontroll, eftersom det öppna, urtagna munstycket (till skillnad från en blockflöjts slutna) ger spelaren betydligt mindre marginal för fel i tonhöjd och klang.
Zampoñan — panpipes som spelas i par
Zampoñan, även kallad siku, är en uppsättning panflöjter tillverkade av sammanbundna vassrör i varierande längder, där varje rör producerar en enda fast ton när man blåser över toppen. Traditionellt delas hela den musikaliska skalan upp i två sammanflätade halvor – kallade ira och arka – som spelas av två musiker som växelvis spelar toner i en teknik med förinkaanska andinska rötter, även om en ensam solist också kan spela en komplett zampoña byggd med en hel skala. Det skiktade, något förskjutna ljud som blir resultatet – särskilt när två spelare växlar fraser – är en av de mest omedelbart igenkännliga texturerna inom andinsk folkmusik.
Charango — en luta född ur brist
Charangon är en liten luta med tio strängar, indelade i fem dubbelsträngade kordar, som med största sannolikhet utvecklades under 1600–1700-talen efter att den spanska vihuelan och gitarren nått Anderna med kolonisatörerna. Eftersom träd är en bristvara långt ovanför trädgränsen på den höga Altiplano-slätten kring Potosí, där instrumentet troligen har sitt ursprung, använde tidiga tillverkare skalet från en bältas rygg som klanglåda – en praktisk lösning på en verklig träbrist, och en tradition som än idag är nära förknippad med instrumentets identitet. De flesta charangos som faktiskt spelas idag är istället tillverkade av trä eller kalebass, eftersom många spelare och byggare anser att trä är en bättre resonator, men instrumentet med bältaskal förblir charangons mest kända ursprungsberättelse.
Trummor, harpa och violin fyller ut ensemblen
Vid sidan av flöjter, panpior och charango lägger en andinsk folkmusikgrupp vanligtvis till en bombo-liknande trumma för rytm och tempo – och, beroende på vilken regional dans som framförs, en harpa och violin, den kombination som traditionellt används för att ackompanjera saxdansen snarare än de flesta andra nummer. Denna blandning av förcolumbianska blåsinstrument, ett knäppt stränginstrument från kolonialtiden samt europeisk harpa- och violinteknik är i sig själv en liten, hörbar illustration av hur andinsk folkmusik förenar inkatidens och den spanska kolonialtidens influenser till ett enda, sammanhållet ljud – snarare än att hålla de två traditionerna åtskilda.
Instrument, i korthet
En snabbguide till de instrument som oftast förekommer i ett folkloristiskt program i Cusco, ungefär vad de är tillverkade av och vilken roll de vanligtvis spelar i liveensemblen. Banden blandar och matchar beroende på vilken dans som framförs – en huayno-låt lutar sig mot quena, charango och panpipes, medan saxdansen istället tar in harpa och violin. Inget av dessa instrument är exklusivt för en enda dans, och att höra bandet skifta instrumentation under kvällens gång är i sig en pålitlig signal om att programmet har gått vidare till en annan regional tradition – ofta innan dansarna eller kostymerna synligt hinner ändras.
Kärninstrumenten i ett andinskt folkmusikband
| Instrument | Traditionellt tillverkad av | Roll i ensemblen |
|---|---|---|
| Quena | Rotting, bambu eller trä | Ledmelodi |
| Zampoña (siku) | Bundna rör av käpp till panflöjt | Harmoni, ofta framförd i sammanflätade par |
| charango | Bältdjurskal (numera vanligtvis trä) | Rytmiskt knäppt ackompanjemang |
| Bombotrumma | Träskal, dolt skinn | Slagverk och danstempo |
| Harpa och violin | Trä-, tarm- eller metallsträngar | Följ med på specifika danser, t.ex. schäferdansen |